Jag har fått den stora äran att öppna dessa 20. nordiska arkivdagar här i Reykjavik med ett föredrag om arkiven som kulturegendom för framtiden. Jag är mycket tacksam för förtroendet och betraktar personligen detta uppträdande som en något försenad svanesång i arkivyrket, eftersom tiden redan har hunnit ifatt mig och jag har för en dryg månad sedan lämnat posten som finsk riksarkivarie. Det som jag kommer att säga bygger på erfarenheter från två nordiska länder, Finland och Sverige, där jag har tjänstgjort i de båda riksarkiven. De bilder i färg, som kommer att synas här på väggen, kunde därför innehålla ett ansikte av Janus, arkivens gudomlighet,som i mitt fall inte blickar in i historien och framtiden, som i ICA:s emblem, utan också på två länder. Bilderna föranknyter dock löst till temat och visar mera allmänt upp miljöer, symboler och dokument ur den finska arkivvärlden.

Föredragets rubrik, som våra isländska värdar har formulerat, kan inte vara mera förpliktande. Kulturegendom och framtiden - finns det några mera väsentliga och samtidigt mera svårhanterliga begrepp i den föreställningsvärld, som är väsentlig för vår profession? Ordet kulturegendom eller kulturarv dök upp som en självklarhet, utan någon definition,i början av 1990-talet i arkivlagarna både i Sverige och Finland, och det övriga Norden torde också ha dessa ord i flitigt bruk när det gäller arkivväsendet.

Givetvis är ordet "kulturegendom" eller "kulturarv" ett modeord, som delvis ha ersatt arkivens gamla attribut "samhällets minne", the memory of the society, som stod högt i kurs på 1960- och 1970-talen. Detta senare utryck har inte försvunnit, utan förekommer numera oftast i form av den kombinerade termen "minnesorganisation", med vilken avses arkiv, museer och bibliotek tillsammans. Jag har kanske fel, men jag har en känsla av att ordet "kulturarv", the cultural heritage, har sitt ursprung i UNESCO:s begrepp "världskulturarv", som lanserades för trettio år sedan, 1972, och hade fram till år 2001 lett till att totalt 730 kultur- och naturminnesmärken i hela världen hade förklarats att vara delar av vårt gemensamma, omistliga världsarv. I mitt land Finland finns det för närvarande fem sådana miljöarv, Sveaborg, gamla Raumo, Petäjävesi kyrka, bronsåldersgravplatsen i Sammallahdenmäki och Verla industriområde. Arkiven har svårt att vinna inträde i förteckningen över världskulturarven, då deras informationsmassor har ett samlat värde, där enstaka dokument hur betydelsefulla de än är drunknar i mängden.

Begreppet kulturegendom eller samhällets minne är den ena av de två grunderna till arkivens existensberättigade. Det andra skälet att ha arkiven kvar, välordnade och lätta att söka i, bygger på demokratibegreppet, medborgarnas rätt att få kännedom om den information, som berör dem. Professor Peter Seipel kommer att behandla detta motiv närmare i ett föredrag om offentlighetsbegreppet ännu i dag. En mänsklig rättighet att få ta del av sina papper och förvaltningens öppna handlingar råder i många demokratier, men det finns också stater, där öppen insyn inte är fallet, och även i vårt samhälle råder det en viss konflikt mellan vad som kan formuleras som "medborgarintresse" och "myndighetsintresse". I fråga om arkiven som kulturegendom finns ingen sådan motsättning, utan skiljelinjen där går mellan offentligt och privat ägande av arkiv.

Medborgarnas behov av offentliga dokument i praktiskt syfte är sålunda det ena benet, på vilket arkivens existensberättigande vilar. Det andra benet är kulturarvsbegreppet, och jag försöker hålla mig till det.Varför uppskattar vi gamla tiders minnen, kultur och överhuvudtaget det gångna?

Människan har en unik egenskap, som alla andra djur saknar. Det är den djupa insikten om tiden. Vårt språk - även alla de nordiska språken som talas i denna sal - innehåller olika tempus, imperfektum, presens och futurum.Vi ser tiden som en lineär ström, där det gångna finns med i botten i form av historia,där nuet upplevs starkt och intensivt i det pågående ögonblicket och där framtiden anas som en mera diffus kommande dimension, för vilken man skall göra förberedelser. Djuren saknar denna känsla, de lever enbart i nuet. Även vi kan koncentrera oss starkt på nuet och glömma bort eller helt förneka vår historia, men vi mår inte bra av det. Framtidsforskaren Alvin Toffler skrev redan 1973 i sin bok "Den uppskakande framtiden", att människan tål förändringar och inte förväntade framtida överraskningar desto bättre, ju mera hon tidvis kan vistas i en sådan medvetandets zon, som hör till det gångna.I Finland har man kunnat konstatera statistiskt, att människor,som har bibliotekskort, lever längre än de som inte brukar besöka bibliotek. I dag skulle vi kanske tala om identitet, som ger styrka. Det är ett väldigt biologiskt behov,som kulturarvet kan tillfredsställa.

Dessutom har människan en annan egenskap, som vi visserligen inte är lika ensamma om. Människorna är sociala till sin natur. Kommunikation, samverkan, gemensam planering - allt detta är skrivet i vårt väsen. Vårt minne är i hög grad kollektivt, kunskap har alltid överförts från generation till generation. Vi känner alla till sagan om Kasper, pojken som en exentrisk furste höll innestängd i en trädgård, helt ensam, som inte lärde sig tala eller som inte utvecklades normalt. Han hade blivit en skygg, förvildad varelse, när fursten till slut upphörde med sitt experiment och släppte honom ut ur isoleringen.

Våra förfäder ägde ett väldigt muntligt kulturarv som de överförde från vuxna till barn. Stora muntliga traditionsskatter har funnits hos olika folk,som vi inte känner till, eftersom de har gått förlorade eller endast kan anas genom senare uppteckningar. Islands mäktiga litteratur i form av sagor bygger på muntliga förebilder, och de nedtecknade skandinaviska landskapslagarna har traderats i muntlig form genom generationer. Vi finnar har vårt Kalevala,som har nedtecknats så sent som på 1800-talet.

Först skrivkonsten möjliggjorde en fastare traditionsöverföring. De berömda lertavlorna fyllda med kilskrift från Hammurabis dagar på 1500-talet före Kristus utgör riktiga arkiv, innehållande brev och räkenskaper, och en ännu tidigare form av skrift, bildskriften, inristades eller målades på ytor av sten för att prisa gudarna eller härskarna i det gamla Egypten och Babylonien. En del av dessa allra första arkiv var under senaste vår, under och strax efter kriget i Irak, allvarligt hotade, genom att museet i Bagdad blev som man trodde plundrat, men dess skatter tycks ändå till en större del ha räddats av personalen.

Det sista steget i skriftens utveckling skedde i Fenicien, där det i huvudsak fonetiska västerländska alfabetet föddes. Först omkring tretusen år efter Hammurabi, på 1400-talet efter Kristus, uppfann Gutenberg de lösa bokstavstyperna, vilka ledde till tryckning av böcker och massproduktion av skrivet kulturgods. Nästa steg blev som bekant vår tids uppfinning av de binära tecknen,som löste upp den analoga skriften i elektroniska impulser, vilket möjliggjorde ytterst rörliga och flexibla anhopningar av digitala arkiv. För första gången kunde man nu se dokument,som egentligen föddes först när de efterfrågades.

Jag har i det föregående talat om skriften och skrivunderlaget som bärare av information, traditioner och kunskap. Det skrivna kulturgodset är emellertid bara en del av det, som vi i dag kallar för kulturarvet. Den klassiska uppdelningen av kulturarvsinstitutionerna i arkiv, bibliotek och museer har sitt berättigande i materialets egenart, fastän även övergångsformer och överlappningar förekommer.

Arkiven är av dessa kulturarvsorganisationer klarast kvarlevor av en gången förvaltning, som också behövt dem, så länge de har varit aktuella. Efter det ögonblicket, då dokumenten blev överspelade ur praktisk synvinkel förvandlades de till kulturegendom, som har sparats av pietetsskäl,som bärare av information om en gången tid. Det är en truism att säga, men det måste sägas, att dokumenten skiljer sig från det övriga kulturgodset genom att de ofta endast finns i ett enda exemplar och att de utgör stora nätverk, där informationen flyter i många fåror och måste framletas från flera håll. Proveniensen är en väsentlig faktor,när man skall mäta deras trovärdighet. Arkiven är fyllda av råvaror, inte utarbetade kulturprodukter. Man kan tala om inte myntade guldkorn.

Bibliotekens födelseprocess har varit en annan. De har traditionellt bestått mera av klart avgränsade objekt, böcker, som var och en kan signeras för sig själv. Böckerna har för det mesta varit medvetet skapade alster, under senare tid flerfaldigade i många exemplar, och mer eller mindre systematiskt insamlade till större bestånd för studium. Bibliotekens bokskatter går tillbaka på det berömda biblioteket i Alexandria, som var en av senantikens mest betydelsefulla kulturarvsinstitutioner. Den svenske historikern Erik Gustaf Geijer påstås ha sagt, att biblioteken är som matsalar,dit man kan ta gäster för att inta en måltid, men att arkiven är som kök, där denna måltid har kommit till. Denna bild är alltjämt träffande.

Museerna - ordet betydde ursprungligen tempel- är de mest mångskiftande bland kulturarvsorganisationerna. Deras bestånd bygger på insamlande. Museernas historia är kort och strecker sig från furstarnas kuriosa- eller naturaliekabinett till våra tiders museipalats med utställningar som handlar om natur, konst, samhälle och historia. Museerna är platser förupplevelsen och illusionen, medan arkiven och biblioteken mera är platser för studium och begrundan.

Det är en självklarhet att säga, att vårt kulturarv finns bevarat på ett slumpmässigt sätt hos våra institutioner. Mycket är helt definitivt borta. Så är redan fallet med den grekiska eller romerska antikens alster. Vi vet till exempel,att Sofokles skrev över 120 skådesspel, av vilka bara sju har bevarats på papyros i Egypten, vars torra klimat var skonsamt mot det sköra skrivunderlaget.

Jag har intrycket, kanske felaktigt,att den största kunskap om historien finns i arkiven, inte på bibliotek eller museer. Detta gäller särskilt den okända historien, som inte har blivit allmängods. De stora bokbestånden och museisamlingarna kan visserligen blända besökaren genom sin mångfald och kvalitet, men är ändå bearbetade kulturprodukter, som till en del har varit föremål för spridning. Den helt oskrivna men ändå existerande historien sover sin törnrosasömn i arkiven. Jag skall belysa detta påstående med några exempel.

Under min tid som arkivtjänsteman först vid det svenska och sedan vid det finska riksarkivet har jag hela sex gånger fått tillfälle att uppträda som akademisk opponent vid granskning av doktorsavhandlingar. Opponenten är som bekant djävulens advokat därför att han letar efter fel. Ha när ofta den ende läsaren av detta mycket kritiska slaget, som bryr sig om det finstilta, kontrollerar källor och försöker skaffa sig uppfattning om forskningens hållbarhet eller som man fint säger dess acribi. Samtliga de sex avhandlingar som jag har studerat på detta närgångna sätt behandlade sådana ämnen eller sidor av historien, som var okända förut. Deras författare - alla historiker - hade genom källforskning återskapat världar, som en gång funnits och sedan gått förlorade men lämnat dock vissa spår i arkiv och endast i arkiv.

En av dem, Karl-Hugo Wirén från Stockholm, skrev om Aftonbladets textanskaffning på 1880-talet och baserade sin bild av detta fenomen på två årgångar av tidningens handskrivna manuskript, som av en slump hade blivit bevarade i Sveriges Pressarkiv. Eftersom papperskorgen alltid har varit ett viktigt redskap för journalisten, finns inget annat svenskt tidningsmanuskript bevarat, utan materialet i Pressarkivet kan karakteriseras som ett unikum. En annan av mina respondenter, Kirsi Vainio-Korhonen från Åbo,skrev om guld- och silversmederna i vissa svenska och finska städer på 1700-talet. Deras produktion har till största delen gått förlorat eftersom man smälte ner silverföremålen och återskapade nya, mera moderiktiga sådana. Endast sällsynta praktpjäser av typ värdefulla dryckeskannor och kaffeservis finns kvar i sinnevärlden. Men i Kontrollstyrelsens arkiv i svenska riksarkivet finns det uppgift om varenda stämplat silversked eller snusdosa som hade tillverkats i Åbo, Göteborg, Gävle och Tavastehus. Forskaren kunde återskapa ur detta material den verklighet, som fanns där och endast där. En tredje doktorand, Eija Lähteenmäki från Joensuu, beskrev i sin avhandling svedjeböndernas flyttningsrörelse från Savolax till hertig Karls furstendöme i Mellansverige på 1580-talet. Det finns absolut inga iakttagbara spår av denna befolkning i dagens Södermanland och Närke, men i Kammararkivet finns det längder, i vilka forskaren kunde identifiera 94 förut okända torp och nybyggen i skogarna. En bild av en folkspillra och dess mycket annorlunda liv stiger fram ur detta och endast detta material. Den okända historien finns i arkiven, som dessutom kan erbjuda forskaren glädjen att vara skapande, att ur fragment och svaga tecken här och där bygga upp en ny totalbild eller att modernisera en tidigare men föråldrad historiesyn.

Att bevara historien är i dag mycket svårare än förut. Vi vet alla, att de klassiska stora arkiven är någonting, som blev kvar av förvaltningens eller den enskildes dokumentation därför att de inte råkade bli förstörda. Lertavlorna med kilskrift råkade bli liggande kvar i ökensanden som täckte uråldriga ruiner, och pergament och papper glömdes bort i århundraden i dammiga gömmor tills det blev dags att upptäcka materialet och ordna upp det. De svenska och finska landskapshandlingarna, vårt äldsta skattematerial från 1500-talet med sina medeltida pergamentpärmar, låg som "hö i en lada" enligt en uppgift, innan en driftig arkivarie satte i början av 1600-talet igång att förteckna längderna.

Så är det inte med det elektroniska materialet, den digitala informationen. Bevaras det inte medvetet, försvinner de binära tecknen antingen rent fysiskt eller blir omöjliga att läsa i brist på det program, som användes vid deras tillkomst. Hur skall det gå att bevara det elektroniska kulturgodset i sin egen kontext skall andra tala om under dessa nordiska arkivdagar. Det är lika nödvändigt som svårt. Det finns inga tecken på att utvecklingen skulle stadga sig, utan vi står alltjämt i början av informationsrevolutionen. Informationsteknologin förefaller att vara ett område, där framstegen galopperar, och blir detta kunskapsområde förenat med den snabbt växande bio- eller gentekniska sfären kan man vänta sig en oanad utveckling på kommunikationsområdet. Problemet att bevara informationen kommer alltid i andra hand, och måste tas hand om de institutioner, som normalt hanterar frågan om kulturarvet, det vill säga arkiven och biblioteken.

Digitalisering av pappersbaserad gammal information är kanske just nu den mest brännade fråga,som alla kulturarvsorganisationer kämpar med. Det är en ytterst väsentlig framtidsfråga,på vilken arkivens förmåga att attrahera en stor publik hänger. Hur skall vi se på digitalisering av kulturarvet, överföring av stora delar av arkivens mest intressanta skatter i bildform till Internet? Denna framtidsfråga består av flera komponenter, som grovt räknat gäller strategin, tekniken, ekonomin, bevarandet men framför allt arkivens image och policy utåt. Den tes som jag ämnar driva i detta anförande är,att digitalisering av gammal information är trots alla svårigheter något av en gåva till oss, eftersom vi annars hotas av marginalisering. Denna oundvikligt hotande marginalisering beror dels på ekonomin, dels på tidsandan och tidstempot. Och den gäller också biblioteken och museerna, men i klart mindre grad än arkiven.

Jag tar först det enkla, ekonomin. Att ta vara på stora pappersburna och elektroniska arkivmassor som växer hastigt har överallt lett till en byggnadskris,där de centrala stadsdelarnas höga, kommersiellt satta marknadshyror på fastigheter omöjliggör expansion och äter upp även de medel, som behövs till personalens löner och till en fortsatt professionell utveckling. Vi har i Finland ännu en relativt liten känning av detta, eftersom vi med vissa undantag tillämpar 40 års tidsfrist vid mottagning av konventionella arkiv på papper,men vi vet samtidigt, att cirka ettusen hyllkilometer handlingar väntar hos förvaltningen på sin framtida leverans till arkivinstitutionerna. På det internationella och även nordiska fältet har allt fler arkivinstitutioner för att expandera tvingats att flytta långt bort från de mera fashionabla kvarteren i stadskärnorna, där deras pelarprydda fasader har påmint förbipasserande människor om deras höga, kulturellt viktiga roll som inrättningar som tar hand om forntiden. En del av de förbiflimrande bilderna här bakom mig har visat Finska riksarkivets gamla byggnad, som alltjämt finns på sin representativa tomt mitt i stadskärnan, men i andra länder är det redan på ett annat sätt. Vårt år 1890 byggda hus med sina annex står som granne till ett lantdagshus, som inte längre fyller sin ursprungliga uppgift, och till en riksbank, vars viktigaste funktion har överförts till Europeiska unionen.Finska riksarkivet är sålunda den enda institution i denna stadsdel, som alltjämt sköter sitt forna värv, och man kan fråga sig hur länge. Förändringens vind har blåst över stadsdelen, men tills vidare mojnat vid arkivets port. Dock inte helt, eftersom redan har en stor fjärrdepå, Broberget, som emellertid inte ligger särskilt långt borta.

Jag hade för ett par månader sedan tillfälle att delta i ett nordiskt riksarkivariemöte, som delvis var placerat i Arninge, Svenska riksarkivets annex och framtida huvudort. Det ligger femton kilometer från stadskärnan, ute i det gröna. Där kommer en bit in på detta århundrade troligen hela riksarkivet att finnas, och det centrala Stockholm kan i framtiden kanske kunna uppvisa två arkivhus, det ena byggt 1891 och det andra 1968, som inte längre är arkiv. Platser som Arninge är på sikt arkivens framtid även annorstädes. Deras stora byggnadsmassor kommer att resa sig i förstäderna, delvis även på rena landsbygden, dit endast den verkligt motiverade forskaren eller användaren orkar resa. Släktforskaren har sina vägar dit, och givetvis också den riktigt inbitne vetenskapsmannen, som bara sporras av avstånd och svårigheter. För alla andra marginaliseras arkiven. De finns, men syns knappast inte längre till.

I denna situaton har digitaliseringen dykt ner i vår föreställningsvärld som en räddande ängel. Om det fysiska arkivet ligger långt borta, kan det virtuella arkivet nås bekvämt av tusentals besökare genom Internet. Många steg behöver inte tas till den egna dataskärmen, var den än står i vardagsrum och studielyor, folkbibliotek, hotellfoajéer eller klubblokaler. Genom att digitalisera arkiv kan man öppna dem för den verkligt breda användarkretsen, som till dags dato inte har vetat något om dem. Det betyder att demokratin eller användarintresset nu får sitt verkliga genombrott. Eller är det så?

När nyheten om att den stora danska Rigsarkivbyggnaden i Örestad inte kunde resas kom till Finland för nära ett par år sedan,skrev jag i tidskriften Kanava en artikel under rubriken "Kan Internet ersätta arkiven?". Idén till artikeln hade jag fått av danska kulturministeriets pressmeddelande, där det stod ungefär, att någon ny byggnad för Rigsarkivet inte behövdes i Köpenhamn, eftersom arkiven kunde digitaliseras och forskning i dem ske elektroniskt. Det var av ytligaste slaget, tyckte jag. Visste damerna och herrarna i ministeriet, vilka volymer det rörde sig om? Hur många hundra arbetsår det skulle ta att förbereda materialet, hur många hundra enormt dyra digitalkameror behövdes jämte skolad personal, hur arkiven skulle indexeras och slutligen - skulle det virtuella arkivet verkligen vara beständigt utan ständigt underhåll? Nej, någon överföring av pappersmassorna till elektronik skulle aldrig bli möjlig, det kunde inte vara fråga om antingen papper eller elektronik, utan både-och, och i noga eftertänkta proportioner. Det skulle inte vara möjligt att avskaffa magasin, forskarsalar, tjänstgörande arkivarier vid beställningsdiskar. Därutöver behövdes det punktvisa digitaliseringar, och framför allt en diskussion om strategin, om hur de alltid knappa medlen bäst borde användas,och hur man, kanske genom kommersialisering, skulle få mera resurser.

En sådan diskussion behövs också här och nu, på dessa nordiska arkivdagar. Vilken del av vår dokumentbundna kulturegendom skall serveras genom Internet, hur och i vilket tempo? När Finska undervisningsministeriet för första gången kartlade de olika önskemålen genom en enkät till myndigheter, museer, församlingar, bibliotek och arkiv blev resultatet ytterst brokigt. Den ena institutionen föreslog det ena, den andra det andra, och den önskelista på flera tusen digiterade hyllmeter pappersdokument som utredningen lade fram ser verkligen egendomlig ut. För att inte tala om det, att man knappast har råd att digitera så mycket.

Jag vill på denna punkt återkomma till arkivens egenart, fastän det kanske verkar tjatigt. Problematiken är trots allt något enklare hos museerna och biblioteken.Tidningar, gammalt tryck, teckningar och fotosamlingar kan skannas för nätet som de är, utan större annat grubblande än hur den tekniska sökbarheten skall fungera. Särskilt viktigt är det att digitalisera alla befintliga ljudband, för vilka överföringen till CD-rom -formen är ett sätt att rädda materialet. Men för oss i arkiven betyder handlingarnas egenart att sakerna är mera komplexa.

Förr i tiden sorterades den arkivaliska kulturegendomen litet varstans i världen, också i våra nordiska länder, efter innehåll. Man tillämpade en så kallad pertinensprincip, vilket betydde, att lösryckta dokument grupperades till stora samlingar som liknade lexika eller ensyklopedier. En av dessa så kallade ämnessamlingar som som ännu finns kvar är den Palmskiöldska samlingen i Svenska riksarkivet, som börjar med handlingar som gäller apor och slutar med ett fack som handlar zibetkattor, Ni vet dessa små söta pälsdjur som tros vara upphovet till epidemin SARS. Risken finns - och här gäller det att höja ett varnande pekfinger - att urvalet vid digitalisering av vårt arkivaliska kulturarv kan börja likna gamla tiders ämnesordnande. Lösryckta intressanta dokument breder sig som något slags arkivutställningar på Internetsidorna, ofta varvade med musei- eller biblioteksmaterial. Vid betraktande av dessa källor får användaren inte veta, huruvida det är fråga om unika arkivfynd eller mycket frekvent förekommande, helt vanliga dokument,och var man kan söka kompletterande material. Proveniensprinsipen borde ha sitt givna värde även i de virtuella arkivens värld, alldeles speciellt därför, att en stor del av framtidens forskning kommer enbart att ske genom Internet. Faller man tillbaka på pertinensprincipen är man ute på hal is.

En förträfflig väg att ta hänsyn till proveniensen är att låta våra nordiska arkivdatabaser utgöra sökvägar även till det virtuella materialet. Daisy, Arkis, Vakka - allt vad de heter! - bygger alla på en hierarkisk princip så att man hittar den arkivvolym i vilken informationen ingår genom en rad sökningar från topp till tå, från arkivbildaren till serierna och till slut arkivsignumet. Därefter kan själva dokumenten ympas in på sina respektive ställen. En annan väg är att redigera de publicerade Internetutgåvorna av dokument som vanliga urkundsutgåvor, med hänvisningar och kommentar. Utan tanke på proveniensen skapar man lätt kaos i den himmel för dokumenten, som utbreder sig i näten. Jag har redan hört ett väldigt fult ord att användas om det digitala källflödet som sköljer genom våra skärmar med elektroniska vågor. Det ordet är Cloaca maxima, den stora kloaken. Därför gäller det att preparera vår egen del egen del av kulturinformationen på så sätt, att den inte ser ut som avfall.

Det säger sig självt, att vissa slag av arkivmaterial är lämpligare till överföring till digital form än andra. Släktforskarnas stora massor ropar efter digitaliserade kyrkböcker och folkräkningar, som till stor del redan är mikrofilmade. Arbete pågår på många håll till att placera dessa serier i nätet, och flaskhalsen är inte längre tekniken eller priset, utan indexeringen. Forskningen i digitaliserade kyrkböcker sker precis som i mikrofilmen eller i pappersoriginalen, det finns inga fallgropar som de nya metoderna skulle ha skapat.

Detsamma gäller våra kartbestånd, särskilt lantmäterikartorna,som av formatskäl är mycket sårbara i original. De är visuella källor, som vi inte har så mycket om och som lämpar sig inte bara till hembygds- och släktforskning utan också till bebyggelse- och agrarhistorisk forskning, ja, till och med för landskapsplanering. Stora databaser med kartmaterial håller på utvecklas på olika håll i Norden, delvis också på kommersiell basis, såsom en databas för Sydöstra Finland i Kotka. Byggnadsritningarna är också önskeobjekt för digital överföring, men man måste komma ihåg, att de vanligen kompletteras med akter och annan dokumentation,som för den kompletta bildens skull också borde tas med.

Jag sade i början av detta föredrag, att människan har en medfödd känsla för tiden, och att kulturegendomen som återspeglar det förflutna därför har en chans att bli räddad och använd. Vi behöver tidsdimensionen. Till detta kan läggas en kompletterande kommentar. Människans syn på sin egen historia är mycket skiftande, ja tidsbunden. När man besöker ett arkiv, vilar ofta en känsla av tidlöshet över forskarsalarna. Klockan förefaller att ha stannat, forskarna för viskande samtal med varandra. Men skulle man kunna se in i forskarnas huvuden, skulle man kunna lägga märke till, att där inte råder något forntida lugn. De sitter och tolkar vad de läser utgående från sina moderna värderingar, som är olika från generation till generation. I själva verket är det tidsandan, som hela tiden präglar synen på kulturarvet,och dokumentens nya liv i användarens händer är därför också överraskande tidsbundet. Man kan ana en Linné eller 1700-talets naturvetenskapsmän bakom ämnesordnande, positivister som Hippolyte Taine bakom provenienstänkandet, och rymdfararna bakom vår egen tids informationsvetenskap i arkiven, för att nu ta några exempel som finns närmast till hands.

När var arkivens storhetstid, kan man undra. Eller finns den kanske framför oss, någonstans i framtiden? Jag kom en gång på 1970-talet i samspråk om detta ämne med min chef, den store teoretikern arkivrådet Nils Nilsson,när jag som yngste amanuens vid Svenska riksarkivet besökte honom för att presentera dagens post, som seden då var. "Är detta inte arkivens storhetstid, när riksarkivet har fått en ny organisation med hela 18 nya tjänster och genom fältarbete (som man sade då) trängt in i myndigheternas kanslivanor?", undrade jag. Nilsson började vrida på sig och rulla på sin slips, vilket han alltid gjorde, när han kände sig besvärad. "Snarare tror jag", svarade han, "att vår storhetstid finns bakom oss, någon gång mot slutet av 1800-talet, och därför" - och han höjde sina ögonbryn - "att arkiven mår väl av nationalismen, och det finns inte någon nationalism i luften längre". Först senare har jag förstått, att det var ett mycket svenskt - eller låt oss säga europeiskt - perspektiv som Nilsson anlade på temat. Det var just under nationalismens glansdagar som arkivpalatsen hade byggts i huvudstäderna på vår kontinent. Det gamle arkivrådet kände på sig, att tiderna trots yttre triumfer rörde sig mot det sämre. Sverige spelade inte längre en sådan roll som riket en gång gjort, och även Europas betydelse krympte oavbrutet medan de övriga världsdelarnas växte. Det var en känsla som på sitt sätt liknade romarnas tanke på en gyllene urtid, som hade följts av en silver- och senare av en järntid. Nostalgin är en gång för alla en av arkivintressets bärkrafter.

Men man kan också se på historiens betydelse på ett annat sätt än Nilsson, och det synsättet var på 1970-talet, då min diskussion med arkivrådet ägde rum, det dominerande synsättet. Detta synsätt var typiskt i de folkhem, som våra nordiska samhällen höll på att utvecklas till. Det gångna var något sämre än nuet, och med all visshet sämre än den framtid,som man arbetade för. Historien innehöll kunskap om folkets elände, fattigdom, sjukdomar,de besuttnas ståndshögförd, och var därför något,som man vände ryggen till.Skolundervisningen i historia krympte och fragmenterades.På sin höjd kunde den typ av historia,som professor Carl-Göran Andrae,kännare av våra folkrörelser, en gång kallade för "lingonhistoria", vara intressant. Då gällde det släkt- och hembygdsforskning, lokalhistoria och arbetsplatshistoria. "Gräv där du står" var fältropet under dessa framstegstrons dagar.

Men plötsligt vände sig allting, åtminstone i Sverige, som då kanske var det mest historielösa landet i Norden. Den stora historien kom tillbaka till folkhemmet i form av Peter Englunds bok "Poltava" (1988) som fick sin finska motsvarighet i Heikki Ylikangas' "Vägen till Tammerfors" (1993). Varför kunde de stora fältslagen plötsligt börja fängsla? En förklaring är, att när ekonomin försämrades och arbetslösheten växte, kom den historiska sagan tillbaka med hela kraften av sin eskapism och nostalgi. Pendeln slog tillbaka. Men den nya historievågen är inte lika källbaserad som den förra. Visserligen mår "Siden Saxo", det danska Rigsarkivets historiska publikation, mycket bra, men i övrigt är böckerna i de historiska bokklubbarnas utbud mest populärhistoria, ofta upprepningar av kända teman utan mycket nytt. Den för oss viktigaste forskningen, källforskningen,lever kvar, men dess alster når inte allmänheten i stora upplagor, utan hamnar i torra akademiska publikationsserier eller släktcirklarnas skrifter.

Och hur ser framtiden ut? Kulturegendomen finns kvar i arkiven, den vårdas, den växer, den sprids genom digitalisering, men vi arkivarier rår inte över dess användning på annat sätt än genom att bygga upp bättre sökmöjligheter och hålla forskarsalarna öppna. Vår egen en gång så viktiga historiska forskning har marginaliserats förutom i Danmark,där den fortfarande blomstrar, kanske mera än förr. Även beträffande den gäller tidsandans växlingar, precis som hos den forskande allmänheten.

Vi i denna sal, över 400 arkivarier och informationstjänstemän från Nordens alla hörn, skiljer oss från den övriga mänskligheten. Vi lever mitt ibland den kulturegendom, som jag har talat om. Pappersdoften finns kvar i våra magasin, och fastän vi kanske i ökad omfattning sysslar med nya elektroniska dokument och digitala arkivdatabaser, är det också fråga om kommande kulturarv. Våra uppgifter och arbetsgivare skiftar, vi är i regel illa avlönade och i förhållande till andra yrkesgrupper mycket få, fastän inte alldeles så få som vi lätt inbillar oss. Trots allt vill jag hävda, att det är en lycka att vara arkivarie. Vår framtid är,tror jag, digital, och alldeles säkert full av överraskningar.

På tal om överraskningar vill jag på denna punkt,när jag närmar mig slutet av mitt anförande och bilden av tjugo glada nordiska landsarkivarier utanför Vadstena slott kanske redan syns på duken, berätta historien om en av våra yrkeskamrater, mästaren Ma, som min landsman Willy Kyrklund har skrivit en novell om. Mästaren Ma levde i Kina som andre arkivarie för länge sedan i ett litet furstendöme som styrdes av en eunuck. Förste arkivarien ertappade honom många gånger sovande på en hög dokument i sitt tjänsterum och förebrådde honom för oskicket. Andre arkivarien tog inte illa upp detta eftersom han var filosofiskt lagd och intresserade sig för människan och hennes villkor. Dessa villkor fann han i dokumenten. Han studerade kulturegendomen och drog sina slutsatser av den, som en arkivarie bör göra, i lugn och ro. Efter två palatsrevolutioner började han dock vantrivas i drivorna av gångna tiders kulturarv och beslöt att också studera framtiden. Han byggde upp en gigantisk pyramid av fyrverkeripjäser och satte sig på den. När den tredje palatskuppen bultade på porten stack andre arkivarien eld i raketerna och försvann mot en stor halvmåne, just sådan som kommer att lysa i kväll över Reykjavik, eftersom han räknade, att månen skulle vara full när han kommer fram. På denna himlakropp upplever mästaren Ma nu den tunna luften, markens förföriskt lätta dragningskraft, de vackra landskapen som liknar de isländska och de kittlande digitala vibrationer, som är som mindre jordbävningar på denna härliga sagornas ö.

Tack att Ni har orkat lyssna på mig!